Mörkrädsla..

Ja, mörkrädsla är egentligen en såndär töntig grej.. Mörkrädd är man när man är liten.. O så säger de vuxna att: med det finns ju ingenting att vara rädd för! Se här! Inga spöken i garderoben! Inga monster under sängen! Och så är det bra sen.. När man är vuxen kanske man på sin höjd är mörkrädd om man ska gå ensam utomhus när det är mörkt eftersom det brukar röra sig en del våldtäktsmän och liknande ute då.. Och visst! Jag lider av den sortens mörkrädsla.. Men pinsamt nog är min mörkrädsla något mycket mer än så.. Kan man ha fobi mot att vara ensam i mörker?? För i så fall har jag nog utvecklat en sån.. Förr, när jag bodde ensam, så vågade jag till exempel inte somna med ryggen ut mot rummet.. Nu för tiden är jag rädd när jag är ensam i bilen när det är mörkt.. Och denna veckan, när jag jobbar kväll och är hemma runt 23.45 på kvällarna, och mitt hjärta också har sin eftermiddagsvecka, men inte är hemma förrän 02.30 ungefär, ja då är det rent ut sagt en pina!! Igår kväll var jag så trött när jag kom hem att jag inte visste var jag skulle göra av mig själv nästan, men somna var inte att tänka på! För samtidigt som jag är helt sjukt mörkrädd, så kan jag heller inte somna med tv på eller någon lampa tänd.. Ja, det går ju tillslut, när jag däckar av ren utmattning.. Men innan dess bör det vara kolsvart för att John blund ska infinna sig.. Så, ni kanske förstår dilemmat där? Är inte hjärtat hemma GÅR DET INTE att sova.. Det var bara att lägga sig, ensam och livrädd, på soffan igår, och vänta.. Inte så långt efter att jag lagt mig kom huvudvärken och knackade på.. Och sen låg jag där, på helspänn, genom ett avsnitt av Scrubs, två avsnitt av 2 ½ män och två avsnitt av Jims Värld.. Sen måste jag nog ha däckat av, för plötsligt kom hjärtat hem, och det var typ Pokemon elle nåt konstigt på tv.. ÄNTLIGEN kom lugnet till mig.. Jag kunde krypa ner i min säng, slappna av och somna gott! Men ärligt, såhär pinsam är jag! Thatś me! Och i morse, när klockan ringde 08.30 och jag hade tänkt gå till gymet var det bara att stänga av klockan helt enkelt.. Huvudvärken hade fortfarande inte släppt och det kändes knappt som jag hade hunnit sova, trots att jag sovit några timmar i alla fall.. Och nu sitter jag på jobbet, ensam och övergiven.. Min pass-kompis är hemma med sjukt barn, så nu är jag helt ensam på mitt våningsplan till klockan 23.00 ikväll.. Som tur är sitter ett par snälla grabbar en våning upp, som har lovat att jag ska få gå och hämta bilen snart och parkera den utanför huset, så jag inte behöver gå så långt i mörkret, ensam ikväll..