En rökares bekännelser..

Dethär med att sluta röka är banne mig inte lätt!

Har kämpat ända sen midsommarafton nu.. Och fortfarande är det så att varje minut är en kamp mot den förbannade ciggen!

Det sägs att man kan jämföra ett nikotinberoende med ett heroinberoende.. Jag har aldrig velat dra det så långt förut, men nu vette fan alltså! Undrar om det inte kan stämma ändå!

Snacka om att ens hjärna är helt upp-fuckad!

Ena sekunden är jag en icke-rökare ut i fingertopparna, med ett självförtroende bättre än någonsin förr, och sen bara sekunden senare så vill jag bara dra täcket över huvudet och gråta för att jag inte får min cigarett och mitt behov stillat!

När det börjar kännas så, så tar det sedan inte många sekunder innan det flyttar in en liten evil-kille (notera evil-KILLE! Bara pojkar som kan vara så elaka! =) ) i min hjärna som bara säger åt mig att jag MÅSTE ha en cigg, och helst ska det hända NU!

Får jag ingen cigg så börjar jag antingen gråta en liten stund, eller så är jag otrevlig mot mina allra käraste, och sen går det över.

Tar jag en cigg av nån så känner jag hur illa det smakar, hur mycket jag vill sluta, får dåligt samvete och är sedan icke-rökare igen.

Som sagt: Min hjärna är helt fucked up för tillfället!

Men min fråga är: NÄR SKA DET GÅ ÖVER??????

Har i alla fall slutat med mina plåster nu, och kör enbart med sugtabletter.. Har funkat! Håller tummarna för att det fortsätter så!

(frågan är bara om jag kommer ha några fingrar kvar om några månader.. Biter och pillar så mycket på naglarna och nagelbanden nu, att det snart går ner till fingrarna tror jag..)

Peace out! (gör peacetecknet medan jag fortfarande kan)