Förra året..

..vid denhär tiden låg jag i badkaret på förlossningen på Näl med en nål i pannan o en nål rätt uppe i huvet o lyssnade på en annan tjejs gastkramande ångestskrik mitt i själva utdrivningsprocessen..
Att höra det stärkte mig inte direkt i min förlossningstro på mig själv..

Men innan dess hade vi varit ute o promenerat i höstmörkret runt Näls omgivningar.. Jag, min älskling och den stora magen.. Och just den promenaden tänker jag på varje gång när jag åker förbi Näl nu för tiden!
Vet inte varför.. Men jag minns den som igår!
Kanske var det förväntningarna blandat med ångesten över att nu släpper de inte hem mig härifrån förrän jag har fått ut ungen!

Men såhär i efterhand så var det ju inte så farligt att föda barn, eller..?
Hela dagen är ett enda grummel!
Allt jag minns är att jag andades som besatt i masken med lustgasen och att jag hela tiden tänkte att jag åkte på dendär vågen som hon på mamma-simmet hade pratat om! (hehe)

Sen var det en bebis, ute!
Min mage var tom.. Stor, svullen, dallrig, men tom! (ja, det gamla vanliga innehållet fanns ju där alltså)

Sjukt att det är ett år sen som jag låg där me den jättestora magen ovanför vattenytan me nålar stickandes ut ur huvet!